Svärdet i Shuten Dōji-rullarna: berättandet i olika målade versioner

I den första av Kanō Shōuns tre rullar om Shuten Dōji knäböjer några gestalter intill ett påfallande grönt fält. Till vänster finns skrift och bakom dem byggnader. Den som söker ett berömt svärd i berättelsen kan passera scenen på ett ögonblick. Den som stannar möter i stället frågan som konstnären behövde lösa. Innan ett målat svärd kan betyda något i en berättelse måste någon sända ut dem som ska bära det, någon måste lyssna, och läsaren måste minnas uppdraget genom många meter siden.

National Museum of Asian Art har två fullständiga sviter som lämpar sig för jämförelse. Den ena är på papper och av en okänd konstnär. Den andra är daterad 1700, målad på siden och anger Shōun som målare. Fyra detaljer ur sidensviten följer denna essä. Papperssviten visar ett annat sätt att ge berättelsen rytm; den är inte en skiss som vi kan förutsätta att Shōun arbetade efter. Båda handlar om Kyoto, dess försvunna kvinnor och Minamoto no Yorimitsus och hans följeslagares resa till en boning i bergen. De ställer oss inte inför samma händelse två gånger.

En person med två namn och en bild med tre tidsangivelser

Yorimitsu, även kallad Raikō, var en historisk person. Smithsonian anger hans levnadsår till 948–1021. Ett historiskt namn i en fantastisk berättelse har en särskild verkan. Det förankrar läsaren i en ihågkommen samhällsvärld, samtidigt som konstnären fritt kan visa en jätte som ändrar skepnad eller gudomliga varelser som uppträder som resenärer. Huvudpersonens levnadstid daterar inte möblerna, dräkterna eller klingan som målats vid någons sida. Dessa detaljer når oss genom ett senare berättande.

Minst tre tider måste hållas isär: tiden då berättelsen utspelas, perioden då en viss version tog form och tidpunkten då det enskilda bevarade verket målades och försågs med skrift. Ett museum kan vara mycket exakt om den sista och samtidigt lämna den andra öppen. Som ett närliggande exempel identifierar Smithsonian illustrerade handrullar med detta motiv redan från 1300-talet. Det är belägg för motivets bildhistoria, inte för att handlingen ägde rum under det århundradet.

Berättelsen förekommer också under namnet berget Ōe. En sökning som enbart använder jättens namn kan missa framställningar ordnade under ortnamnet. Omvänt kan ett geografiskt register placera en bild av en övernaturlig boning bredvid ett modernt bergsfotografi. Dessa är olika vittnesbörd om ett namns historia. En avbildad resa ger berget en tröskel, en väg och ett inre som ordnats för att göra berättelsen begriplig. En historisk topografisk undersökning kan besvara frågor om en verklig färdväg som målaren inte hade intresse av att reda ut.

Målade gestalter knäböjer intill en grön arkitektonisk interiör, med skrift till vänster
Kanō Shōun, första rullen, detalj 002. En nivåskillnad skiljer grupperna i audiensscenen åt. National Museum of Asian Art, Smithsonian Institution. CC0.

Börja med kompositionen i stället för att tilldela varje gestalt en identitet. En nivåskillnad skiljer personen i blått från dem som sitter högre upp. Det gröna partiet och det omgivande molnbandet gör grupperna läsbara även i förminskning. Här kan höjd och färg upprätta ett förhållande långt innan läsaren översätter skriften. Om förhållandet i just denna episod är ett uppdrag, en vädjan eller en audiens är en ytterligare fråga. Där blir en transkription eller den angränsande texten oumbärlig.

En rulle erbjuder en följd av nu

En handrulle har längd, men betraktaren ser normalt inte hela längden samtidigt. Ett avsnitt öppnas från höger och lämnar plats åt nästa. Det man nyss såg rullas snart bort ur synfältet. Konstnären kan be läsaren minnas en grupp resenärer, en rörelseriktning, en dräktdetalj eller en gest. När kännetecknet återkommer tillhör igenkänningsögonblicket läsaren. I en remsa med miniatyrbilder ser bilderna ut att ligga intill varandra, även om ett långt kalligrafiskt avsnitt skiljer dem åt på den verkliga rullen.

Shōuns andra rulle gör problemets omfattning påtaglig. Museet anger dess totala bredd till 2,334.6 centimeter och höjd till 37.6 centimeter. Det första talet motsvarar mer än tjugotre meter. Det beskriver det fysiska verkets hela utsträckning, inte någon av de avbildade personernas färdsträcka. På en telefon kan hela sekvensen pressas in i en kort horisontell remsa. För att se ansikten och skrift måste man välja ett mindre utsnitt. Det valet återskapar något av det selektiva betraktande som rullens natur en gång krävde.

Molnen hjälper till att styra denna rörelse. I ett landskap kan de ange luft och avstånd; i en berättande komposition kan de också täcka det utrymme som annars skulle behöva förena två händelser. En målad molnbank passerar framför en byggnadskant och får ögat att acceptera att något fortsätter bakom den. Konstnären behöver inte visa resans alla steg eller varje mellanliggande rum. Mellanrummet fylls av läsaren. Det kan betyda en ny plats, förfluten tid eller bara en förskjutning av uppmärksamheten inom samma scen.

Effekten framträder särskilt tydligt när en händelse upptar ett smalt band i ett mycket större guldfält. En isolerad reproduktion kan få guldet att se ut som en dyr ram runt handlingen. Följ de obrutna banden över ett längre parti, så blir de en del av handlingens ordning. Deras kanter öppnar ett rum för gestalterna och sluter det sedan. Vid utställningen i Washington jämförde intendenten perspektivbytena med filmiska effekter. Den viktiga skillnaden är att besökaren, inte en projektor, bestämmer när nästa scen kommer.

Ett svärd kan saknas och ändå ha betydelse

I berättelsens början färdas följeslagarna förklädda. Smithsonian beskriver dem som religiösa pilgrimer. De som redan känner resenärernas identitet läser dräkterna på två sätt. De måste övertyga inom bildens värld, samtidigt som den invigde läsaren minns en annan identitet. Svärdet hör till det läsaren väntar sig att få se senare. Att det tillfälligt inte framhävs i en audiens- eller resescen kan därför bära betydelse utan att målaren behöver peka ut ett dolt föremål.

Åtskilda grupper mellan ljusa moln och arkitekturpartier på en målad sidenrulle
En annan vy ur första rullen, detalj 004, för samman flera utspridda grupper i samma bildfält. National Museum of Asian Art, Smithsonian Institution. CC0.

Den andra detaljen ur första rullen sprider figurerna mellan åtskilda öar av arkitektur och öppen mark. I hela utsnittet konkurrerar en liten grupp i mitten och en grupp åt höger om uppmärksamheten. Om bara en av dem beskärs fram kan gesterna verka avgörande. I hela passagen är förhållandet mellan grupperna det intressanta. En enda svärdlik linje, lösryckt från sin bärare och omgivning för att användas som illustration, kan inte sammanfatta förhållandet mer än ett ord kan stå för ett helt samtal.

Den anonyma pappersrullen ger en användbar parallell. Beskrivningen av dess första del nämner det kejserliga uppdraget, böner om hjälp och tre gestalter som möts som vägvisare men egentligen är gudomligheter. En läsare inom berättelsen och en utanför har därför olika kunskap. Skillnaden blir möjlig genom samspelet mellan ord och bild. En gestalt kan se precis ut som en äldre man, medan den tillhörande texten avslöjar en annan identitet. Ett bildtextsystem som genast identifierar alla sådana personer kan beröva bilden den fördröjning som konstnären ville behålla.

De bortrövade kvinnorna är lika viktiga för tolkningen av svärdet. De ger resan dess ursprungliga anledning, och deras öde blir ett mått på återkomstens betydelse. En återberättelse som bara handlar om sammandrabbningen kan få hela bildavsnitt att framstå som förberedelser för en enda berömd bild. Se i stället vilka utrymmen konstnärerna skapar för att inhämta nyheter, resa, ta emot besök och återvända. Utgången beror lika mycket på rörelser mellan hushåll och mellan berg och stad som på vapnet i berättelsens klimax.

Vem skrev orden på sidenet?

Tillskrivningen till Kanō Shōun berättar vem som målade bilderna. Den lämnar samtidigt plats för flera andra penselkonstnärer i museets uppgifter. Registreringen av den mellersta rullen nämner Nakayama Atsuchika som kalligraf, den tredje Higashizono Motokazu. Även kejserlige prins Fushiminomiya Kuninaga förekommer i svitens dokumentation. Museet förbinder dessa skribenters medverkan och användningen av siden, guld och silver med en högtstående social miljö bakom beställningen. Det är en underbyggd slutsats om mecenatskapet. Den ger inte en köpares identitet eller en räkning för verket.

Skillnaden mellan en tillskriven hand och en antagen beställare blir tydlig när vi följer betraktarens faktiska arbete. Innan nästa målning nås möter läsaren någons radavstånd, teckenrytm och fördelning av tom yta. Är skriften svår att tyda kan besökaren frestas att hoppa över den och fogar då ihop bilderna till en sammanhängande handling. Det är ett modernt redaktionellt val. Skriftpartiet gav ursprungligen ett eget utdraget tillfälle till visuell uppmärksamhet, även för den som kunde hela berättelsen utantill.

En grupp på färd i bergen, med moln- och färgpartier som fortsätter åt båda sidor
Kanō Shōun, andra rullen, detalj 003. Katalogen anger Nakayama Atsuchika som denna rulles kalligraf. National Museum of Asian Art, Smithsonian Institution. CC0.

En vy från den mellersta rullen vidgar fältet. Gestalterna upptar bara delar av ett långt horisontellt rum, genomkorsat av molnband. Förstoringen visar dräktdetaljer och placeringar; förminskningen synliggör åter avstånden mellan grupperna. Båda vyerna ger information. Ingen ersätter den andra utan förändring. Bildkrediteringen och inventarienumrets ändelse visar att utsnittet kommer från den andra rullen. Det digitala filnumret identifierar en fotografisk vy, inte en ytterligare rulle eller ett självständigt beställt konstverk.

En annan konstnär, en annan tidsenhet

I den anonyma papperssviten räknar museet tjugotre textavsnitt som följs av illustrationer, fördelade över tre rullar. Den första pappersrullen är 32.5 centimeter hög och totalt strax under femton meter bred. Shōuns andra sidenrulle, som nämnts ovan, är längre och högre. Siffrorna gör skalskillnaden föreställbar. Men eftersom de gäller olika numrerade rullar i olika sviter visar de inte att en version ägnar en viss episod en bestämd procent mer utrymme. För en sådan fråga måste först samma episoder jämföras.

Man kan däremot jämföra hur mötet med skriften förbereder läsaren att känna igen en händelse. En kort text kan namnge nästa mål och låta målaren befolka det. En längre kan etablera ett förlopp vars stadier komprimeras till en sammanhängande bild. Antalet textavsnitt säger därför mer än en enkel räkning av människor eller svärd. Det visar var konstnären eller formgivaren valde att lämna tillbaka berättelsens kontroll till språket. Det visar också hur ofullständig en nätpresentation med enbart bilder måste bli.

En tredje version sätter paret i Washington i perspektiv. Suntory Museum of Art listar en rullmålning av Kanō Motonobu med förklarande skrift av Konoe Hisamichi, daterad 1522. Det gemensamma skolnamnet gör inte Motonobu och Shōun till samma konstnär. Nästan två århundraden skiljer dateringarna i de två samlingsposterna. Suntorys utställningsförteckning noterar också att det visade avsnittet byttes under utställningsperioden. En besökare som minns en helt annan bild under samma titel behöver inte ha förväxlat två föremål. Museet kan helt enkelt ha öppnat ett annat parti.

Hur en solfjäder eller skärm förändrar händelsen

Utställningen i Washington sammanförde målade rullar med skärmar, studier för solfjädrar och tryckta illustrationer. En solfjäder ger ett helt annat bildfält än en lång sidenrektangel. Utbredningen rymmer en starkt betonad grupp, men relativt lite utrymme för en rad lika stora händelser. När målaren komprimerar ett välkänt förlopp kan en enda igenkännbar gest eller dräkt utföra en lång texts arbete. Denna ekonomi förutsätter förkunskaper hos publiken. En modern besökare kan ofta återvinna innebörden först genom att jämföra med en mindre sammanpressad framställning.

En vikskärm ger ytterligare en relation mellan del och helhet. Från andra sidan rummet kan betraktaren se flera händelser tillsammans och sedan gå närmare en av dem. Vecken bryter målade linjer och låter ljuset träffa guldpartierna från olika vinklar. En platt nätbild tar bort både det föränderliga ljuset och underlagets rumsliga utsträckning. Scenerna förblir läsbara, men uppmärksamhetens rörelse mellan dem förändras. Det finns ingen anledning att vänta sig att svärdet har samma plats eller exakt samma berättarfunktion i varje format.

En färglagd berättelsescen kantad på båda sidor av kolumner med penselskrift
Tredje rullen, detalj 001. Skriftavsnitten syns på båda sidor om den färglagda scenen. National Museum of Asian Art, Smithsonian Institution. CC0.

I det återgivna avsnittet från Shōuns sista rulle syns kalligrafi på båda sidor om händelsen. Den ordningen är lika betydelsefull som det starka röda i mitten. En reproduktion beskuren till färgfältet skulle få det att likna en liten självständig målning. När skriften bevaras syns hur läsaren går in i och lämnar en episod. Det påminner också om att en illustrerad berättelses slut är ett redaktionellt val. Ankomst, seger, räddning eller återkomst kan alla bli den känslomässiga avslutningen genom att efterförloppet får olika mycket utrymme.

Det målade föremålet och den namngivna bevarade klingan

I japanska samlingar finns en berömd klinga kallad Dōjigiri Yasutsuna. Tokyo National Museums beskrivning, återgiven i National Diet Librarys galleri om japanska svärd, förbinder namnet med Yorimitsus legendariska bedrift. Det är viktigt belägg för namnets historia och föremålets tolkning. Att hävda att Shōun såg just denna klinga när han målade en viss scen är en annan sak. Målning och museumsregistrering kan förenas korrekt utan att den ena behandlas som en teknisk avbildning av den andra.

Skillnaden försvinner lätt när en sökmotor ställer fotografier och målningar bredvid varandra. Fotografiet katalogiseras vanligen under ett föremåls namn och institutionens klassificering. Målningen kan ordnas under berättelsens namn, svitens konstnär, en enskild rulles kalligraf eller en episods motiv. Att båda bilderna hittas med samma engelska sökning skapar en modern väg mellan register. En historisk kontakt mellan målaren och klingan skulle kräva annat belägg, exempelvis en daterad studie, ett brev eller en uttrycklig redogörelse för ett betraktande.

Mer vinns genom att låta namnen behålla sina egna historier. En klinga kan få en legendarisk anknytning när namnet upprepas genom generationerna. En målare kan förvänta sig att betraktaren förstår kopplingen utan att rita ett porträtt av det fysiska föremålet. En intendent kan ställa ut berättelsen som belägg för hur stoff rörde sig mellan elitens beställningar och tryckta böcker. Alla tre påståendena gäller samma berättelse, men deras ämnen och bevis är olika. Den starkaste förbindelsen är den som läsaren kan följa tillbaka till dess särskilda vittnesbörd.

Vid rullens slut får den första audiensscenen en annan tyngd. Vi vet nu vad gestalterna som skickades ut från Kyoto har genomfört och vad återkomsten betyder. Målaren behövde ingen namnskylt på ett visst svärd för att hålla samman ögonblicken. Han hade de återkommande gestalterna, skriftens och färgens växlande rytmer, förklädnaderna som publiken mindes och rullens föränderliga rum. Det är detta ett museum bevarar när det håller tre rullar samman och gör deras fulla följd tillgänglig jämte de uppseendeväckande detaljerna.

Frågor om den målade berättelsen

Vem målade sidenrullarna som visas här?

Kanō Shōun målade den tredelade sviten daterad 1700. Smithsonian katalogiserar separat en pappersversion av en okänd konstnär.

Vem skrev kalligrafin på den mellersta sidenrullen?

Beskrivningen av F1998.26.2 anger Nakayama Atsuchika. Målare och kalligraf har skilda roller i registreringen.

Hur lång är den andra sidenrullen?

Museet anger den totala bredden till 2,334.6 centimeter och höjden till 37.6 centimeter. Betraktaren ser normalt ett kortare avsnitt åt gången.

Hur är den anonyma pappersversionen indelad?

Smithsonian beskriver tjugotre textavsnitt följda av illustrationer fördelade över de tre rullarna.

Är Motonobus verk från 1522 samma svit som Shōuns?

Suntory Museum registrerar ett annat verk, målat av Kanō Motonobu 1522 och försett med skrift av Konoe Hisamichi.

Visar det målade svärdet att konstnären såg Dōjigiri Yasutsuna?

Den namngivna klingan har en dokumenterad koppling till berättelsen. Ett påstående om att en viss konstnär använde den som fysisk modell kräver andra belägg.

Museifilmer

CUNY TV:s digitala serie — Berättelsen om Genji, del två | Samband inom äldre konst

The Met — Söndag på The Met: penselskrift i Japans konst

Samlingsposter och vidare läsning

Relaterade artiklar