När Shimazu Masamune åter dök upp i källorna fick en påfallande kort notis i en äldre katalog ny betydelse. Den angav svärdets namn, att klingan hade kortats och att den mätte två shaku, två sun och sju bu. Därefter följde en värdering. Utskrivna på engelska kan uppgifterna likna en modern föremålsskylt. Notisen hade dock en annan uppgift. Den höll isär vilken av de berömda ägodelarna det gällde, i vilket skick den var känd och vilket värde den hade åsatts. Längden var ett av flera kännetecken som läsaren kunde identifiera föremålet med.
Det japanska kulturarvets register för detta osignerade svärd förklarar varför identifieringen väcker uppmärksamhet. En bok med sammanfattningar, äldre än den välkända Kyōhō-inventariet, bevarar information som kan användas för jämförelse. Museets beskrivning pekar på specifika likheter i det synliga mönstret nära spetsen och på andra ställen på klingan. Ingen mängd beräkningar skulle kunna återskapa dessa likheter enbart utifrån de angivna måtten. Ändå har siffran i sig en historia som är värd att återupptäcka. För att kunna återge den korrekt behöver vi veta hur en enhet var indelad, vilket standard översättaren har valt och exakt vad den gamla författaren beskrev.
En röd mätsticka i Hōryūji-samlingen

En god utgångspunkt är ett litet rött föremål på Tokyos nationalmuseum, med inventarienummer N-83. På en skärm liknar det en dekorerad list av obestämd storlek, kanske lång nog att nå tvärs över ett skrivbord. I det nationella e-Museum anges längden till 29,6 centimeter, bredden till 2,2 centimeter och tjockleken till 0,8 centimeter. Med de två senare måtten får listen tillbaka sina proportioner. Den röda ytan och de ljusa mönstren fångar kanske blicken först, men föremålets längd hör i sig till det som gör det historiskt intressant.
Linjalen hör till skatterna från Hōryūji. I föremålsbeskrivningen jämförs den med linjaler i skattkammaren Shōsō-in. Enligt museets bedömning kan den ha tillverkats i Japan efter en importerad förebild. Slutsatsen bygger på en jämförelse av hantverket och är mindre säker än inventarienumret. På en välskriven föremålsskylt finns det plats både för det entydiga numret och för förbehållet i tillskrivningen. Enligt samma källa motsvarar längden Tenpyō-periodens mått. Linjalen är därför särskilt upplysande för den som är van vid att utan vidare sätta en shaku till drygt trettio centimeter.
I utställningens ordlista anger Naras nationalmuseum Tenpyō-periodens shaku till 29,6 centimeter och sätter den i samband med det kinesiska längdmåttet chi under Tangdynastin. Där framgår också varför en rikt dekorerad linjal hör hemma bland dyrbarheterna. Många av linjalerna i skattkammaren var ceremoniella föremål. En linjal kunde förkroppsliga en vedertagen måttordning och därmed vara värd att pryda, överräcka som gåva och bevara. Den behöver aldrig ha funnits i den hantverkares verkstad vars arbete vi försöker förstå. Ingen kataloguppgift förbinder linjalen i Tokyo med något av de avbildade svärden. Den har ett eget, i vissa avseenden större källvärde genom att den vittnar om måttenhetens längd i en bestämd historisk miljö.
Att flera linjaler är bevarade gör också bilden mindre entydig. I det kejserliga hovämbetets katalog är ett vitt exemplar av elfenben lika långt, 29,6 centimeter, men betydligt bredare. För ett grönfärgat exemplar anges längden till 30,45 centimeter. Måtten gäller föremålen i det skick de katalogiserades. Utan uppgift om var ett graderat intervall börjar och slutar kan man inte få fram den exakta skillnaden mellan två officiella mått genom att dra den ena linjalens totala längd från den andras. Ett museum kan förvalta en linjal med en viss längd utan att hävda att hela längden utgjorde ett enda kalibrerat intervall. Den skillnaden blir viktig när ett fotografi får tjäna som belägg för ett äldre måttsystem.
Ett original, en reproduktion och två mycket olika datum

Naras nationalmuseum har även en modern reproduktion av en rödfärgad linjal, katalogiserad som 1441-0. På fotografierna här ligger den ena linjalen vågrätt i bild och den andra står upprätt. Den som jämför hur långa de ser ut på en mobilskärm jämför i själva verket fotografens och sidformgivarens val. Slår man upp de båda samlingsposterna framträder en annan fråga. Fotografierna föreställer två var för sig identifierade föremål vid olika institutioner. Reproduktionen berättar om hur sådana skatter har studerats och återgetts. Dess inventarienummer kan inte ersätta Tokyos när man hänvisar till originalföremålet från äldre tid.
Det finns ytterligare en fallgrop i att placera de två röda remsorna bredvid varandra. En reproduktion av en viss typ av linjal behöver inte nödvändigtvis ha kopierats från just den linjal som visas bredvid den. Att kalla det Nara-exemplet för en reproduktion av N-83 skulle inleda ett samband som själva placeringen inte ger något stöd för. Skillnaden kan verka liten, men när påståendet upprepas i en klassrum eller i en katalog, kan en ny, påhittad härledning lätt smyga sig in i beskrivningarna av båda objekten. Genom att behålla separata beteckningar och koppla de två dokumenten kan läsarna undersöka den frågan utan att oavsiktligt ge dem svaret.
Samma omsorg bör iakttas när man hanterar äldre japanska måttenheter som står bredvid moderna metriska mått. Ibland förekommer båda i historiska dokument. Ibland har en redaktör infört ett av dem. Ibland har översättaren gjort en omvandling enbart för dagens läsare. Det här är tre olika situationer. Att behålla den japanska formuleringen, eventuellt med en parentetisk metrisk motsvarighet, tar inte mycket plats och bevarar alla tre möjligheterna för senare granskning. Det förhindrar också att en modern beräkning misstas för en mätning som gjordes för århundraden sedan. En redaktör kan med rätta välja ett ungefärligt värde för att öka läsbarheten, samtidigt som man tydligt anger varifrån det kommer.
Två shaku, två sun och sju bu
Uppgiften i Shimazu-notisen går att kontrollräkna på en papperslapp. En sun är en tiondels shaku, och i denna måttserie är en bu en tiondels sun. Två hela shaku och två sun blir 2,2 shaku. De återstående sju bu lägger till 0,07, vilket ger 2,27 shaku. Enheternas inbördes förhållande räcker för att lägga samman de angivna måtten redan innan man väljer en metrisk motsvarighet. Den som går direkt från de tre utskrivna talen två, två och sju till ett modernt mått riskerar att förbise att beräkningen har två skilda led.
I den japanska författning från 1951 som genomförde måttlagen, återgiven av Nagoyas universitet, definieras den vanliga shaku exakt som tio trettiotredjedelar av en meter. Med den uttryckligen angivna omräkningsregeln blir 2,27 shaku ungefär 68,8 centimeter. Det är en redaktionell omräkning av uppgiften i den publicerade inventarieförteckningen. Den visar varken att den som skrev Edo-tidens katalog använde den långt senare författningen eller vad föremålet mäter i dag. Källans uttryck kan återges direkt. Centimetertalet förutsätter det angivna måttet. Läsaren ska kunna citera vardera uppgiften utan att på köpet tillskriva den en annan innebörd.
För en illustration av varför valet är viktigt, ersätt Naras ordlistas 29,6 centimeter i samma beräkning. Man får ungefär 67,2 centimeter. De två svaren skiljer sig åt med ungefär 1,6 centimeter innan någon osäkerhet om själva föremålet kommer in i diskussionen. Den andra siffran är en demonstration av känslighet för den förmodade enheten. Ingenting i denna övning visar att en Nara-standard styrde Kyōhō-posten. Ja, den tid då Naradomstolen skildes från sammanställningen av inventeringen är just anledningen till att märka demonstrationen. Syftet är att avslöja det antagande som gjorde det första svaret möjligt.
Beräkningarna förklarar också ibland de överraskningar som kan uppstå vid översättning av ett intervall. I sin historiska översikt anger det japanska Svärdmuseet motsvarande två shaku fyra eller fem sun (japansk längdenhet) för en grupp längder. Lägg märke till det mindre värdet, som är 2,4 shaku, och det större, som är 2,5. Enligt vanliga konventioner motsvarar dessa ungefär 72,7 och 75,8 centimeter, vilket är intervallet museet anger. Om man läser de två siffrorna som efterföljande decimaler skulle det skapa ett enda värde, 2,45. En uppenbarligen mer exakt översättning skulle dock ha förstört intervallet. Här fungerar de två språken, som är tryckta på samma rad, som en kontroll för tolkningen av syntaxen.
Måttet avser en bestämd del

Metropolitan Museum of Art har en tachi med montering under nummer 10.187.26a, b. Katalogen skiljer mellan en klinga från 1500-talet och en montering från mitten av 1800-talet. Fotografiet visar flera delar i samma bild. Måttuppgifterna säger ännu mer. Där anges en total längd på 101,2 centimeter, en klinglängd på 89,7 och en egglängd på 69,8. Tre olika mått har alltså var sin benämning i samma post. En annan institution kan skriva enbart ”längd” och avse något av flera mått. Att enheten är densamma avgör inte vilket.
Tänk dig att bara det mellersta talet skrivs av och får en rubrik som läsaren tolkar som egglängd. Varje siffra från museets katalog skulle vara rätt återgiven, men måttet skulle ändå bli nästan tjugo centimeter fel. En omräkning till sun eller ytterligare en decimal skulle kunna få uppgiften att se omsorgsfullt bearbetad ut. Ingetdera återställer det borttappade fältnamnet. Vid en noggrann jämförelse följer originalpostens formulering med själva talet. Först då går det att ange vilka mått som förefaller jämförbara och att lämna frågan öppen när källan inte säger vilken sträcka som mättes.
Det är också därför ett fotografi som valts som katalogillustration normalt inte kan lösa meningsskiljaktigheter mellan mätningarna. Den synliga konturen kan innehålla tillbehören, medan det publicerade numret avser ett element som är dolt inuti dem. En sida kan visa hela fotografiet eller en beskärd detalj enligt betraktarens enhet. Att känna till antalet pixlar i en bild ger storleken på en digital representation. För att återställa en fysisk mätning från en bild krävs ytterligare skal- och bildinformation. I avsaknad av denna information berättar de illustrerade kurvorna och tillbehören fortfarande för en läsare vilken typ av objekt som protokollet gäller. De kan inte tillhandahålla en oberoende mätsticka.
En avvikelse som översättningen bör bevara

En annan post på Metropolitan Museum visar vad man kan upptäcka genom att kontrollera en föremålstext på två språk eller med dubbla måttenheter. Klingan som är signerad Masazane, inventarienummer 2001.574, är daterad 1526. Längden anges till 91,8 centimeter och egglängden till 75,1 centimeter. För dessa två mått stämmer uppgifterna i tum med centimetertalen inom angiven noggrannhet. På raden för krökningen står däremot 3/32 tum tillsammans med 2,4 centimeter. Båda talen finns i katalogen, men med gängse omräkning mellan tum och centimeter betecknar de olika längder.
Tre trettioeldelar tum multiplicerat med 2,54 motsvarar ungefär 0,238 centimeter, eller ungefär 2,38 millimeter. En skillnad som kan vara nästan en faktor tio kan uppstå på flera sätt vid avskrift, omvandling eller typografi. Den numeriska kontrollen identifierar en inkonsekvens, men säger oss lite om hur den uppstod. Den identifierar inte heller vilken tryckt siffra som motsvarar curatorns ursprungliga mätning. Att tyst ändra en av enheterna i en översättning skulle ersätta en redaktörs tolkning med museets dokumentation. Ett lämpligt, objektrelaterat uttalande anger accessionnummer, identifierar fältet och rapporterar avvikelsen. Fotografierna förblir användbara medan de motstridiga värdena väntar på förtydligande.
En inventering från 1800-talet kan inte alltid ifrågasättas lika lätt som en modern databas. Men samma vana hjälper när ett handskrivet tecken, en tryckt fraktion eller en kladdig siffra verkar osannolik. Skriv över vad som faktiskt kan läsas. Om en siffra är osäker, ange osäkerheten i den positionen. Om två utgåvor skiljer sig åt, identifiera varje utgåva och ge dess läsning. En förklarande konvertering hör ihop med dessa bevis, inte i dess ställe. Att återställa den exakta läsningen av en skadad sida kan ändra ett numeriskt resultat. Ändra det numeriska resultatet tills det ser rimligt ut kommer aldrig att återställa den skadade sidan.
Vad en modern utställningsförteckning kan berätta
Japanska svärdsmuseets engelskspråkiga verklista för en utställning av föremål klassade som Important Art Objects ger en annan sorts belägg. På första raden står en tachi signerad Kuninaga med längden 69,4 centimeter. Där nämns också en montering och ett medföljande Honami-dokument. Flera föremål som hör samman kulturhistoriskt kan således beskrivas på en rad där det bara finns ett enda måttfält. Den som återanvänder talet behöver kontrollera kolumnrubriken och vad raden omfattar. Det finns ingen grund för att ge varje nämnd del längden 69,4 centimeter eller anta att det medföljande dokumentet ursprungligen angav just det värde som nu står i den engelska listan.
I en annan checklista, som är förberedd inför utställningen 2015 på Sano konstmuseum, har bladlängd och krökning separata rubriker. Etiketterna utför en del av det vetenskapliga arbete som annars skulle behöva upprepas i varje post. Ladda ner en PDF-sida eller klippa ut en enda rad kan ta bort siffrorna från dessa rubriker. En utskrift för publicering bör behålla sidan eller raden lokalisering och återge de relevanta kolumnnamnen i sina egna ord. Det möjliggör senare kontroller även om institutionen omformar sin webbplats eller ändrar hur ett enskilt arbete beskrivs på nätet.
Ett särskilt ekonomiskt sätt att publicera exemplet Shimazu skulle vara att ge inventeringens namngivna objekt och dess tillstånd, transkribera enheterna i följd, sedan lägga till en kort anteckning om den metriska konventionen. En separat mening skulle kunna identifiera den äldre illustrerade redogörelse som det moderna museets argument är beroende av. En sådan artikel ger en läsare ett nummer att använda, visar exakt hur den erhölls och bevarar de bevis som pekade ut just detta osignerade verk. Det gör det också möjligt för en framtida redaktör att revidera tolkningen utan att skriva om de primära bevisen.
Det är ett lugnt nöje att komma tillbaka till härskaren i Tokyo efter att ha arbetat genom katalogerna. Dess bleka dekoration och smala röda mark har inte förändrats. Vad som har förändrats är den uppsättning frågor en betraktare kan föra med sig. Ett fysiskt objekt kan stå för ett system utan att utmatta dess historia. En rad tryckt i två uppsättningar enheter kan avslöja hur en mening var avsedd att läsas. En oenighet i en museikatalog kan avslöja ett redaktionellt problem för en läsare långt från galleriet. Och några handskrivna enheter kan överleva försvinnandet av ett objekt från allmänhetens synvinkel, redo att delta i diskussionen när föremålet återvänder.
En sista kontroll gäller enheterna i själva avskriften. I en katalog som skiljer längduppgift från värdering kan två och sju vara delar av ett och samma mått, medan tvåhundra på samma rad hör till värderingen. Läser man varje tal som ett tänkbart längdmått förlorar man de ord som knöt det till ett konkret sakförhållande. I Shimazu-notisen kommer uppgiften om förkortning före längden och värderingen därefter. Den ordningen fungerar också i översättning och låter läsaren se att längden gäller ett föremål vars ändring redan hade antecknats. Att räkna baklänges för att få fram ursprungslängden vore missvisande. Det skulle kräva ett separat dokumenterat äldre mått. Ordet som anger en ändring visar att något har hänt men upplyser inte om hur många centimeter det rörde sig om. Det som lösryckt ser ut som en lucka blir i sitt sammanhang en ganska exakt gräns för vad källan kan berätta.
Ett annat litet redaktionellt val gäller den sista decimalen. Tryckning 68.787878 centimeter i en museitext skulle troget reproducera beteendet hos en miniräknare. Det skulle knappast representera karaktären av de överlevande bevisen. Den sista skriftliga enheten i posten är en bu, motsvarande enligt den angivna konventionen till cirka tre millimeter. Genom att ge det konverterade resultatet till en tiondels centimeter vid sidan av originalet kan en besökare följa beräkningen. Att ge det till en miljondel skulle tyda på en mycket bättre iakttagelse än den precision som uttrycks på sidan. Behärskningen tillhör historikern lika mycket som matematikern.
Frågor som läsare ställer till katalogerna
Hur många sun och hur många bu motsvarar en shaku?
I detta längdmåttssystem motsvarar en shaku tio sun eller hundra bu. Förhållandet mellan enheterna kan utläsas innan man väljer ett metriskt motsvarighetsvärde.
Hur lång är Shimazu Masamune enligt uppgiften i Kyōhō-registret?
Efter en anteckning om att klingan kortats anger inventariet som åberopas i det japanska kulturarvsregistret två shaku, två sun och sju bu. Om en shaku räknas som 10/33 meter blir längden omkring 68,8 centimeter.
Varför är mätstaven i Tokyo 29,6 centimeter lång?
E-Museum identifierar den längden med Tenpyō-standarden. Den vanliga senare kane-shaku var längre. Samlingsnumret för Tokyo-exemplet är N-83.
Vad beskriver de tre längderna för Met 10.187.26a, b?
Måttet uppgår till totalt 101,2 centimeter, varav 89.7 centimeter för bladet och 69.8 centimeter för eggen. De medföljande fältnamnen är viktiga för att kunna jämföra dessa värden.
Kan de motstridiga krökningstalen för Masazane-bladet försonas?
De tryckta uppgifterna går inte jämnt ut vid omräkning. 3/32 tum är ungefär 0,238 centimeter, medan katalogen anger 2,4 centimeter intill tumtalet. Enbart utifrån katalogen går det inte att avgöra vilket värde som återger den ursprungliga iakttagelsen.
Identifierade längden ensam Shimazu Masamune?
Museets redogörelse jämför också det bevarade föremålet med en tecknad dokumentation som är äldre än inventariet. Överensstämmelser i det synliga mönstret var viktiga vid identifieringen.
Museernas filmer
Metropolitan Museum of Art — En introduktion till samurajernas konst
Metropolitan Museum of Art — Bevarande av japanska konstverk i utländska samlingar
Samlingsuppgifter och vidare läsning
- Japans kulturmyndighet — Shimazu Masamune och den äldre konturteckningen
- Naras nationalmuseum — ordlista till utställningen om Shōsōin
- Nationella instituten för kulturarv: mätsticka N-83
- Japanska kejserliga hovförvaltningen — måttstock av vit elfenben
- Japanska kejserliga hovförvaltningen — grönfärgad måttstock
- Nagoya universitets juridiska databas: 1951 års förordning som definierar det vanliga måttet "shaku".
- Japanska svärdsmuseet — mått i museets historiska översikt
- Japanska svärdsmuseet — förteckning över verk klassade som viktiga konstföremål
- Sanos konstmuseum — verklista till utställningen om Bizen
- Hur lång är en katana? Nagasa, sori och hur museer mäter japanska svärd
