Signaturens två sidor: hur museer beskriver inskrifter på tachi och katana

I en handledning till en utställning i Kyoto upptar två mörka metallremsor det utrymme som vanligtvis ägnas åt en enda illustration. Fotografiet till vänster har bildtexten »baksida«, det till höger »framsida«. Längs den ena sidan löper en datering. På den andra står namnet på den man som gjorde både klingan och graveringen. Den som läser från vänster till höger ser datumet först. Den som börjar med den engelska föremålsbenämningen möter först upphovsmannen. Föremålet föreskriver ingen av dessa ordningsföljder. Båda är rimliga sätt för ett museum att återge en inskrift som ingen enskild vy kan visa i sin helhet.

Verket är det långa svärdet av Awataguchi Ikkanshi Tadatsuna som i Kyotoguiden identifieras som nummer 160. Datumet infaller 1709. Ett annat museum, Metropolitan i New York, beskriver Masazanes skrift på båda sidor om en katana daterad 1526. Tillsammans gör de en ovanligt bra introduktion till tachi-mei och katana-mei, termer som kan låta mycket mer mystiska än objekten kräver. Tre saker kan förändras självständigt i dessa exempel. Orden på metallen kan förändras, ytan som vi hittar dem på kan ändras, och den ordning i vilken en publikation inbjuder oss att läsa dem kan ändras.

Vilken sida räknas som framsidan?

På japanska klingor sitter signaturen ofta på tången, den del som döljs av greppet när klingan är monterad. I äldre beskrivningar benämns tångens sidor efter hur svärdet bars till dräkten. Tachi och katana bars av hävd med olika orientering vid bärarens sida. En signatur på den sida som vette utåt hamnade därför på motsatta sidor enligt de båda brukssätten. Här ligger den historiska förklaringen till ordvalet. När en bildtext anger »framsida« upplyser den om förhållandet mellan föremålet och hur det visades. På liknande sätt förblir åtsidan på en medalj dess åtsida även om museet fotograferar den sist.

Vänsterkanten på en bildskärm säger alltså ingenting om vilken sida av klingan som är framsidan. En utgivare kan ställa fotografierna på höjden för att en inskriftsrad ska få tillräckligt med plats. En annan kan lägga översiktsbilden på tvären över ett uppslag. En tredje kan visa de båda sidorna intill varandra i samma skala. Vänster och höger beskriver sidans layout. Fram- och baksida i museets bildtext betecknar sidor på föremålet. Dräkthistorien förklarar bruket. De tre beskrivningarna kan ange olika riktningar utan att någon har tagit fel.

I handledningen från Kyoto framträder sambandet särskilt tydligt eftersom båda riktningarna syns på samma blad. Baksidan visas till vänster om framsidan. På baksidan står datumet, medan framsidan anger att två arbetsmoment utförts av en och samma namngivna person. Om bara en av bildtexterna försvann skulle den som mindes handledningen en vecka senare lätt kunna kasta om ordningen. Med bildtexterna kvar blir bildparet ett dokument i egen rätt. Det bevarar upplysningen om vilken fysisk sida som bär respektive del av museets läsning och vad inskrifterna säger när de läses tillsammans.

En datering som anger även dagen

Masazane och Katana i New York har sin skapares uttalande på framsidan. Den omvända noteringen är den tolfte dagen i den åttonde månaden i Daieis sjätte år. Met ger året 1526 och återger datumet på engelska. Här bevaras ett dagnummer. Jämför exemplet Tadatsuna, som anger en gynnsam dag i sin åttonde månad. Det andra datumet kan vara exakt om månaden utan att ge en numerisk dag. En modern bildtext som gav en kalenderdag i båda fallen för den typografiska enhetlighetens skull skulle ge en av dem en precision som den aldrig hade.

Museets fotografi av Masazanes böjda klinga i hela dess längd mot ljus bakgrund
Översiktsbilden visar proportionerna hos det verk som behandlas i katalogposten om Masazane. Den närmare läsningen av texten följer museets transkription. Bild från The Metropolitan Museum of Art, Open Access.

Det finns ett andra redaktionellt val även när alla gamla datumelement är närvarande. En engelskspråkig läsare kan ta ett välbekant månadsnamn som ett uttalande om en modern civil kalender. En noggrann redogörelse för en inskription kan bevara sekvensen av era, år, månad och dag, sedan ge året som antagits i museets katalog. En exakt omvandling till en viss dag på en annan kalender är en separat beräkning. En bildtext behöver sällan göra allt detta. Den behöver berätta för läsaren vilken del av informationen som är en läsning av metallen och vilken del som introducerades för att orientera en modern besökare.

Lägg också märke till att skaparens ord är ett påstående om en viss handling. Masazane har ett namn som upptar en plats i ett kort uttalande om att göra. Tadatsuna.'s uttalande i arbetsbladet krediter blad och snidning. Det andra föremålet bevarar därför ett samband mellan två typer av arbeten som en katalog annars skulle kunna registrera under separata rubriker. En databas utformad för att hålla bara ett kort artistnamn kunde hitta båda verken. Det skulle vara mycket mindre effektivt att förklara varför den andra inskriptionen är viktig för en historiker av namn, specialiserat arbete eller presentationen av en konstnärs prestation.

Närbild i stående format av den mörka tången på Masazanes klinga från 1526
Den inskriftsförsedda tången till inventarienummer 2001.574. Metropolitan Museums katalog anger var för sig den sida där upphovsmannen namnges och den som bär dateringen. Bild från The Metropolitan Museum of Art, Open Access.

Ett fotograferat skrivteckens fortsatta historia

Metropolitan Museum har publicerat Masazanes verk både i en katalog över betydande nyförvärv och i sin digitala samling. I den tryckta katalogen identifieras en detaljbild uttryckligen som inskriften på tångens framsida. Helhetsbilden visar klingans böjning, men ett skrivtecken som knappt är mer än en prick i den tryckta översikten kan uppta en stor del av en separat illustration. Valet av skala styr vad läsaren får möjlighet att undersöka. Publikationens figurnummer är därför en värdefull hänvisning vid sidan av museets inventarienummer.

I en smal bild kan intilliggande slag verka kontinuerliga även när de separeras av mörk metall. Kanten på en reflektion kan få mer visuell vikt än en grund linje. Någon som arbetar från en engelsk katalog behöver inte erbjuda en ny läsning av karaktärerna för att kunna diskutera dem på ett ansvarsfullt sätt. Den tryckta utskriften, fotografiet och museets engelska återgivning kan användas som tre skilda informationskällor. En berättar vad förlaget läste. En annan låter läsarna ompröva de visuella bevis som finns i den utgåvan. Den tredje förklarar den känsla som valts ut för en engelsktalande publik.

Namnet Masazane förekommer också i en fylligare konstnärsbeskrivning kopplad till Ise, en historisk region. Det skulle vara lätt att läsa denna konstnärsrubrik och anta att Ise kommer in i inskriften på det illustrerade ansiktet. Mets transkription ger en mer exakt redogörelse för vad fronten faktiskt säger. En modern makerbiografi kan ge en plats, en period av aktivitet och en konstnärlig anknytning utan att något av dessa objekt skrivs på ett enskilt verk. Att överföra ett användbart katalogfakta till en transkription ger upphov till ett särskilt övertygande slags misstag, eftersom varje ord som används i den felaktiga skildringen kan vara sakligt försvarbart någon annanstans.

En konvention med historia

Bruket att sätta ett namn på det yttre var aldrig tillräckligt för att avgöra historien om varje överlevande signatur. Det japanska svärdsbevarande samhället i juli 2023 berättar om Aoe exempel och skiljer uttryckligen mer frekvent placeringar från ovanliga. I en diskussion behandlas det antal tecken och det ansikte som valts för inskriptionen tillsammans; i rapporten nämns även daterade exempel som avviker från ett förväntat arrangemang. Denna typ av specialistjämförelse sätter en elementär regel i perspektiv. Vad som fungerar mycket bra för att införa två termer kan vara alltför trubbigt ett instrument för att skriva biografi av ett enda stycke.

Ett tankeexperiment visar varför en allmän regel inte räcker. Föreställ dig ett äldre utställningstryck med två fotografier vars bildtext har gått förlorad. En forskare föreslår att texten till vänster sitter på framsidan eftersom de flesta föremålen på utställningen var katana. Även om föremålslistan stämmer säger den inget om vilket exemplar som fotograferades, åt vilket håll fotografen vände det eller om utgivaren kastade om bildernas ordning. Med ett föremålsnummer och den ursprungliga bildtexten skulle undersökningen gå mycket fortare. Vetskap om hur vanligt ett visst bruk var ger ett betydligt svagare samband mellan ett fotografi och just det stycke metall som det visar.

Museets arkiv bevarar också historiska förändringar av enskilda föremål. Kyotos Nationalmuseum namnger Rai Kunimitsu och Umetada i sin titel, och det curatoriska kontot förbinder Umetada Myùjū med en Edo-period förändring av det tidigare arbetet. Titeln är därför en liten historia med olika bidrag. En läsare som översätter sambandet mellan de två namnen som ett gemensamt författarskap i en enda workshop måste samla människor från olika perioder. Katalogen ger oss en bättre lösning. Den registrerar den tidigare tillverkaren och namnger ett senare ingripande som en del av samma objekts dokumenterade liv.

Tre signaturer för tre föremålsdelar

Ett objekt i Ives och Walters gåva från 1891 visar ett annat skäl till att hålla komponenten och ansiktet åtskilda. Dess blad har namnet Kuniyoshi och ett datum på 1525. Museet identifierar inskriptioner med anknytning till Toshimasa på beslagen och Kajikawa på skabben. Bergen daterar sig till 1800-talet. De tre namnen besvarar därför en helt annan uppsättning frågor framifrån och baklänges av en enda inskriven tang. Ett konto distribuerar information över två ytor av en del. Den andra distribuerar bevis över ett antal delar som är sammanfogade till ett föremål.

Den inventarieförda smala klingan av Kuniyoshi, fotograferad stående mot svart bakgrund
Kuniyoshis klinga är daterad 1525. Monteringen och de delar av den som bär inskrifter härrör från en annan tid. Bild från The Metropolitan Museum of Art, Open Access.

Ett museum skulle kunna publicera det andra exemplet som en följd av fotografier. För läsaren som bläddrar bland miniatyrbilder kan steget från en bild till nästa se likadant ut i båda fallen. När man går från den ena sidan av klingan till den andra gäller dock frågan om upphov fortfarande samma föremålsdel. Går man från klingan till baljan ändras frågan. En välskriven bildtext kan markera övergången med ett fåtal ord. Varje fotografi bör ange inventarienummer och avbildad del samt, när beläggen räcker, upphovsmannens namn eller inskriftens placering. Läsaren ska inte behöva sluta sig till något av detta av miniatyrbildens plats i raden.

Genom den åtskillnaden kan senare konstnärer träda fram ur skuggan av ett äldre namn. En katalogpost som inleds med en berömd smed citeras lätt som om allt som följer hade tillkommit vid samma tidpunkt. Om en inskrift från 1800-talet sitter på ett beslag kan den vara det mest direkta bevarade belägget för vem som utförde just den detalj en besökare i dag lägger märke till. Bildtexten som först namnger klingan följer museets praxis. Föremålet självt ger historikern goda skäl att börja på ett annat ställe vid nästa besök.

Att läsa ett sigill som blickar tillbaka

En studie av Gassan Sadakazu i Metropolitan Museum Journal använder parade fotografier på ytterligare ett sätt. Den första bildgruppen visar ett föremål ur Friedsams samling med inventarienummer 32.100.470 och närbilder av sidan med signaturen respektive sidan med dateringen. Bland märkena som studien tar upp finns ett uggleformat sigill med skrivtecknet sada. På baksidan står en datering till det tredje året av Meiji, 1870, som också anges enligt kalenderns djurcykel. Den som följer katalogen möter alltså både ett djur som ger ett sigill dess kontur och en djurbeteckning som hör till kalendern. De båda detaljerna ingår i olika betydelsesystem.

Vad kan en uggla berätta i en katalog som ett maskinskrivet namn inte kan förmedla? På fotografiet skiljer konturen sigillet från inskriftens prydliga rader. Om djuret namnges i en transkription uppmärksammas läsaren på någonting som är svårt att återge i tryck. När forskaren diskuterar tillskrivningen kan sigillets förekomst på flera verk möjliggöra en jämförelse. Inget av detta gör ugglan till ett allmängiltigt kännetecken för vem som gjort varje verk med en liknande kontur. Studien ger inventarie- och figurnummer just för att beläggen i det enskilda fallet ska kunna knytas till rätt föremål.

Ett djurår återkommer också i en cykel. I det exempel som diskuteras följer ett år, och man stöder en nära kronologisk läsning. Ett annat arbete som behandlas i artikeln väcker ett annat problem, och författaren väger möjliga år snarare än att behandla närvaron av ett djurtecken som ett fullständigt datum. Denna jämförelse är en del av värdet av en forskningspublikation över ett band av snyggt transkriberade tecken. Den berättar för läsarna var ett kalenderuttryck nästan är självförsörjande och där historikerns argument beror på bevis om en konstnärs arbetsliv.

Museets fotografi av den motsatta sidan av Naotanes böjda klinga mot ljus bakgrund
Verket av Naotane från 1839 ingår i gåvan från Ives och Walters och kan jämföras med museets olika vyer av äldre verk. Bild från The Metropolitan Museum of Art, Open Access.

Tångens båda sidor i en mening

Katalogposten för det här avbildade 1800-talsverket av Naotane innehåller fotografier från flera sidor. Redan detta illustrerar en enkel princip för publicering. »Sida två« i en bildföljd beskriver hur ett fotografi förhåller sig till ett annat. Uppgiften säger i sig ingenting om var en viss inskrift sitter eller vad den förmedlar. För att få veta det behöver läsaren återvända till föremålsposten eller en fackbeskrivning. De bästa museisidorna låter dessa båda sätt att undersöka föremålet mötas. Läsaren kan välja sin egen väg genom bilderna och ändå finna det konkreta belägget bakom en uppgift i texten.

Om utrymmet är knappt kan en enda mening räcka som bildtext till undervisningsexemplet från Kyoto. Den skulle identifiera långsvärdet och Tadatsuna, nämna att han också anges ha utfört graveringen och placera den lyckobringande dateringen på baksidan, med årtalet 1709 bevarat. Exemplet med Masazane kräver en något annorlunda mening eftersom dagen i månaden där anges med ett tal. För föremålet av Kuniyoshi behövs en helt annan formulering, som knyter de olika namnen till rätt delar. Meningen med att lära sig termerna är att kunna märka när formuleringen behöver ändras. Det är överraskande hur mycket historia två så små ytor kan bära, även på ett fotografi som ryms i läsarens hand.

En inskrift i tre utgåvor

En inskription kan förvärva en historia på papper och en historia inom metall. I slutet av sin post den Masazane, Metropolitan Museums förvärv katalog listar tidigare publikationer, inklusive hänvisningar till gnuggning. Det illustrerar också framsidan av tangen. En läsare som följer dessa referenser skulle kunna fråga hur samma märken cirkulerade innan ett museum satte ett färgfoto på webben. En gnuggning, en tryckt detalj och ett foto på nätet översätter alla en tredimensionell yta till en bild. Var och en bevarar en annan relation mellan bokstäverna och utrymmet runt omkring dem.

Tänk på problemet med skalan. Ett fotografi som trycks i slutet av en lång objektpost kan ges tillräckligt med utrymme för att identifiera den linje som diskuteras. På en digital skärm kan samma vy expandera tills metallens struktur upptar större delen av bilden. I en gnuggning som återges i en bok kan marginalerna och den övergripande formen vara särskilt viktiga för att relatera skriften till dess stöd. Den bästa skildringen av en svår läsning skulle identifiera vilken av dessa reproduktioner författaren faktiskt såg. Att bara ange datum för den nyaste publikationen kan få en äldre tolkning att se ut som ett omdöme som nås oberoende av en ny bild.

Den som tar med sig dessa bibliografiska uppgifter till utställningssalen får något tillbaka. Även på lite avstånd från föremålet kan besökaren förstå hur mycket av forskningen bakom utställningen som med nödvändighet redovisas någon annanstans. I montern kan hela klingan visas för att tydliggöra formen. I en handledning kan de båda inskrifterna återges på samma sida. En fackpublikation kan föra in andra daterade arbeten eller en äldre avgnidning i jämförelsen. Det som tycks saknas i ett medium kan vara fullt läsbart i ett annat. Ofta ger det mer att förbinda källorna genom inventarie- och figurnummer än att försöka utläsa hela det historiska resonemanget ur den enda yta som råkar vara vänd mot betraktaren.

Frågor om dokumentation av inskrifter

Vad betecknar tachi-mei och katana-mei?

De skiljer på konventioner för att lokalisera en signatur på motsatta sidor av tangen, förstådd i förhållande till historisk klädsel. Termerna är användbara vid läsning av kataloger eller matchande fotografier. En namngiven konvention ger bevis om orientering; tillskrivning, objekttyp och identitet av inskrivaren kräver deras egen bevisning.

På vilken sida av Tadatsunas klinga på bilden från Kyoto står dateringen?

Besökshandledningen placerar dateringen på baksidan, som visas till vänster i bildparet. Framsidan visas till höger. Där står det att Tadatsuna har utfört både klingan och graveringen. Riktningarna gäller just den här sidans layout. I en annan publikation kunde bilderna ha bytt plats.

Hur daterar The Met klingan av Masazane?

Museet återger inskriften på baksidan som den tolfte dagen i den åttonde månaden under Daiei-erans sjätte år och anger årtalet 1526. På framsidan anges Masazane som upphovsman. Vid diskussion av kalendern bör man behålla erans datering eller citera museets tolkning. En egen omräkning till ett modernt kalenderdatum kräver en källa för kalendern.

Har samma person signerat alla delar av Kuniyoshi-ensemblen?

Metropolitan Museum skiljer bladinskriptionen från de som förknippas med Toshimasa på beslagen och Kajikawa på skabben. Bladet är daterat 1525; monteringen tillhör 1800-talet. En bild med namnet Kuniyoshi kan skymma vad de andra inskriptionerna beskriver.

Hur bidrar ugglan till tolkningen av Gassan Sadakazus signatur?

En studie i Metropolitan Museum Journal beskriver ett uggleformat sigill som innehåller skrivtecknet sada på ett av de avbildade verken. Den motsatta sidan bär en datering till Meijiperioden. Sigillet, texten och dateringen beskrivs som skilda typer av belägg och kan jämföras med hjälp av studiens illustrationer.

Visar en inskrift på den oväntade sidan att signaturen är falsk?

Historisk praktik varierade. Det japanska svärdbevarande samhället diskuterar skillnader inom Aoe traditionen, inklusive dokumenterade fall som avviker från en frekvent placering. En bedömning av ett enskilt föremål hör hemma med hela museets arkiv och specialistforskning. Enbart orienteringen kan inte föra med sig den bedömningen.

Museernas filmer

Metropolitan Museum of Art — Det japanska svärdet och japansk estetik

British Museum — Hur samurajsvärdet har förändrats på tusen år — Curator’s Corner, säsong 10, avsnitt 11

Samlingsuppgifter och vidare läsning

Relaterade artiklar